precis som jag trodde så kände jag mig ännu mer saknig och ensam efter att han gått... var en toppen träff och tiden bara försvann... men det är jobbigt att alltid vara begränsad av tid..

mår ännu sämre idag, huvudet sitter inte riktigt fast och jag klarar knappt att sätta mig upp...

hög feber , yrsel, huvudvärk och snuva... fiiifaaan!

jag ger upp..

...snark....

Ingen känner mig.. så känns det! känns som om jag alltid håller människor på ett sådant avstånd att ingen kan känna mig! Ingen vet egentligen vem jag är, när mitt skratt är äkta, när jag faktiskt har riktigt kul och.. vad jag kan prestera..

Ibland vill jag bara bli barn på nytt, jag var aldrig riktigt barn! oroade mig för familjen, för att vara ivägen, för att  ta plats och.. jag började ta större och större ansvar över mina syskon efter 5års ålder.. jag tog aldrig chansen att leva en period av mitt liv som ett bekymmerlöst barn!

Vaknade ännu sjukare imorse och kämpade ändå iväg hemåt fr mamma och pappa för att träffa p.. men p kom aldrig.. så jag stod och väntade på en pendel i en och en halv timme för att göra ingenting hemma..

av ren frustration började skura heela badrummet med en liten svamp.. haha.. sen möblerade jag om.. mår riktigt dåligt nu men.. vad ska man göra?;)

Har ett problem... var fan lägger man 5 basketbollar i en liten lägenhet? och varför äger jag 5 basketbollar? haha alla ´har vi våra laster!;)

Livets frågor: Vi har för bråttom i vår hektiska värld för att ha tid till att stanna och tänka på livets grundläggande frågor, såsom: - Varför kommer pizzan fram snabbare till kunden, än ambulansen till patienten? - Varför finns det parkeringsplats för rörelseförhindrade framför skridskobanan? - Varför beställer folk ...en dubbel ost hamburgare med stor pommes frites och Cola light?

- Varför köper vi hot dogs i tiopack och korvbröd i åttapack?
- Varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun?
- Varför är inte ordet förkortning kortare?... Visa mer
- Varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn?
- Varför finns det inte kattmat som smakar mus?
- Varför står det på hundmatburken "ny bättre smak", vem har testat detta?
- Alla känner väl till flygplanens svarta låda, som alltid håller sig oskadd. Varför tillverkar man inte flygplanen av samma material?
- Varför trycker du fjärrkontrollens knappar hårdare när batterierna är nästan slut?
- Varför tvättar vi handdukarna, händer är väl rena när de torkas?
- Varför använde Kamikaze -piloterna hjälm?
- Hur har man fått skylten "gå inte på gräsmattan" ut till mitten av gräsmattan?
- När ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?
- Har arbetarna på Lipton kafferast?
- När jag köper en ny bumerang hur blir jag av med den gamla?
- Varför har byggnader som ska var öppet dygnet runt överhuvudtaget lås?

Jag vill inte dö men jag vill inte leva

att vakna imorgon är allt för svårt

jag vill inte dö men jag vill inte leva

varför ska livet vara så hårt?

Jag kan inte se mig själv vakna

.. med någon annan i min famn

vill inte finna mig själv kyssa

.. ingen annans läppar kan få mig varm

varför ska varje andetag vara så tungt?

och varje hjärteslag jobbas fram?

andra verkar tycka att livet är lugnt.

men jag känner mig allt för ensam..

jag vill inte dö men jag vill inte leva

Att andas verkar allt för svårt

jag vill inte dö men jag vill inte leva

Varför ska att överleva ta så hårt?

Jag har ingen framtid att vänta på

ingen morgon upp i det blå

Har ingen position att växa i

Hur är det tänkt att mitt liv ska bli?

Ingen önskan att få till liv

ingen motivation att ta nästa kliv

Jag vill inte dö men jag vill inte leva

att vakna imorgon är allt för svårt

jag vill inte dö men jag vill inte leva

Att inte se dig imorgon är allt för hårt...

ja vem vet.. vem ve vad egentligen kommer hända imorgon eller om en månad?

Så många slag i ansiktet men så få svar poå varför allt händer.. trots det tror jag nog att allt som händer har en mening..

meningen med livet? nja.. just nu har jag väl inget svar på frågan.. rent naturvetenskapligt handlar allt om att överleva och föra vidare sina gener.. men varför känner vi? varför bli vi kära? varför ororar vi oss för saker som inte har med vår egen överlevnad att göra? varför bryr vi oss om andra?

naturvetenskapen har kanske inte alla svar.. så hur ska vi kunna tro att vi själva på något sätt ska kunna lista ut svaren på egen hand?

Och alla de som inte vill ha barn? vad har biologin för nytta där?

Och varför kan vi sörja vår största fiendes död?

En av mina bästa vänner har en tung dag framför sig efter en tid av tung sorg och på vilket sätt ska hon kunna finna meningen med vad som hände?

Jag önskar att jag kunde lyfta hennes sorg från hennes axlar och hjälpa henne att gå vidare men.. jag vet.. jag vet att ''gå vidare'' är nog hennes största skräck just nu, vi knyter nämligen samman vissa känslor och även jag har kopplat ihop ''gå vidare'' med att glömma.. men även om vi aldrig vill glömma så kan vi leva vidare och vi behöver inte vara rädda för att må bra, att vi mår bra betyder inte att vi glömt! Att gå vidare är att lära sig leva med minnena utan att glömma leva samtidigt! eller?

Med tanken hos henne avslutar jag detta inlägg <3

Jupp denna lilla tjockis är jag, bara en vecka gammal med den uppnosigaste näsan och sneaögon... då kunde ingen veta att jag skulle bli jag.. jag såg annorlunda ut som bebis och det är nog därför jag faktiskt tycker att jag var söt på den tiden;)

De här kvinno''skit''hormonerna gör mig galen.. jag kan fortfarande sitta och undra hur albin skulle sett ut.. tjockt nästan svart hår hade han iaf fått^^

undrar ibland om han hade fått p's lilla underbett... samma ögonfärg har vi så det hade nog varit samma för honom..

Jag brukar verkligen ''kvinno-vägra'', med andra ord vägra vara kvinna i den bemärkelsen ytlig, fåfäng, giftastokig, fnittrig, barntokig.. och jag är faktiskt chockad över mig sj när jag tänker på barn... vill jag bli mamma? Nej inte än, ja i framtiden kanske men... framtiden kommer alltid ligga framför mig.. att bli förälder skrämmer mig, det skrämmer nog de flesta kan jag tro och om man tänker efter så (iaf jag) skulle jag få veta idag att jag ska bli mamma om 5 månader skulle jag vara livrädd.. att vara mamma är en roll man måste växa i, inget man blir över en natt även om min hjärna sattes i arbete med alla praktiska tankar direkt när jag fick veta.. nu blev det ingen liten pojke och även om paniken är borta så spelar hormonerna ett spel som gör att jag saknar honom, jag saknar något jag aldrig egentligen hade, han blev verklig, och han var älskad...

Det gör ont att veta att framtiden inte kommer bjuda på en ny albin, p vill inte och i den där ''framtiden'' som alltid är framför dig, aldrig idag, så ser jag bara att jag skulle ta det steget med honom..

Mina vänner undrar om jag någonsin kommer att kunna gå vidare utan honom, de säger att jag borde skriva ner de saker jag vet att jag bara kan hitta hos p... och faktum är att.. han har allt:) kanske inte allt som någon annan vill ha men.. allt jag vill ha! han har min typ av humor, han har så många starka sidor, han är min bästa vän, han lyssnar och han försöker förstå även när han inte gör det och... även när jag är sur på honom så är det hos honom jag helst vill finna tröst... Det går inte att hitta en annan p så ingen kommer någonsin kunna få mig att glömma honom......

Oj det var mycket känslor i ett och samma inlägg... pjuuh nu är det nog dax att kolla utsikten fr balkongen...:/

Jag drömde inatt att jag skulle dö, ngt hade gått fel med allt som hade med aborten att göra och läkaren gav mig ett par timmar kvar att leva.

jag fick åka hem och dö hemma istället och jag kände flera ggr känslan av att ''nu dör jag'' men jag vaknade till liv och försökte sysselsätta mig min sista tid och var bl.a på en enastående mc-mässa och det var också där jag tog mitt sista andetag..

Det som var så härligt/ läskigt med drömmen var att känslan var så verklig och det lugn jag kände inför min egen död var nog det största lugn jag någonsin kännt!

att dö kändes precis som att svimma utan den panik som att svimma medför, ingen panik av att känna att du inte kan andas eller att medvetandet försvinner, bara ett djupt lugn och känslan i kroppen var bara domnande, stack lite i armarna och benen och när hela kroppen domnade, helt tyst, stilla och ingen panik alls, bara ett lugn och jag somnade in...

Man kan inbilla sig att livet ska vara som en saga... en utmaning.. men sista kapitlet gör det hela värt det! du sliter gärna om du har ett mål i sikte men.. om siktet är oskarpt och du vimlar i mörkret... hur vet du då att det är värt resan?

Hoppet är det sista som lämnar kroppen... sägs det..

Jag har nog levt hela mitt liv på ''hoppet'', hoppet om att en dag är det min tur, min tur att känna livets friska luft och andas i ett liv där jag är lycklig! men alla sagor kan inte sluta som 'you got mail'... alla liv har nog inte en mening...

Jag har så många tankar i huvudet men... vi har ingen tid att prata.. så tankarna nöter och nöter... och inte ett sms har jag fått... inte för att jag har skrivit någon rad till honom ikväll heller men.. jag skulle vilja att han skrev en söt rad till mig nu...

sov gott alla!

imorgon ska pipan fram och jag måste sova en blund:P